blommprickigt

Jag frågade precis dig hur det blev, när du hade tänkt komma eller om du hade fått ändrade planer. Jag hoppas jag får mig ett svar jag väntar mig, ett bra svar.

och jag kan möta dess blickar som sakta rör sig mot min rygg.
bränner sig fast och glor. som två stenheta svarta stenar.
som inte tror att jag ser. men jag ser,
och jag kan höra dina ögonlock
som slår upp mot pannan
och ner mot kinderna igen.
som en sekundvisare på en klocka.

när du inser att du inte kan ta över mej.
ta över min existens, min livslust till glöd.
min överfyllda bägare med lycka, som blir till din olycka.

så dödar du dej själv med smaklösa miner,
minnen, människor, personer och tankar.
som äter upp ditt inre och pressar dej neråt.

som gör att du bockar och niger när det är jag som tar tag i din blick.
ser hur du ursäktar dej och vänder dej bort.
försvinner. äter upp.
samtidigt som jag står stolt och stark.
utan att falla, utan att bli igenomgående mörker.

och du möter fortfarande aldrig min blick.

Idag är det exakt ett år sedan, ett år sedan allt vändes upp och ner bland oss elever och lärare på skolan. Jag minns den dagen så väl, precis som att den var igår. Vår rektor på skolan kom in på vår spanska lektion, kritvit i ansiktet och berättar för oss att vi inte får gå ut. Absolut inte. Alla blev oroliga och förstod inte riktigt vad det var som hade hänt, men en sak visste vi att det var något allvarligt som hade hänt, oavsett om vi ville inse det eller inte.

Vi skulle ha matte efter spanskan men mattelektionen var inställd, precis efter att vi hade fått reda på det så kom en lärare och berättade för oss att vår matte lärare hade åkt upp på sjukhuset. Vi förstod inte då hur allvarligt det var, för ingen berättade vad det var som hade hänt honom förutom att han hade blivit hämtade av ambulans.

Lite senare samma dag så hade rektorn samlat ihop alla oss elever till ett möte, det var då vi fick den fruktansvärda domen, att vår mattelärare dött. Endast 27 år fyllda. Så förfärligt. Jag ryser genom att bara tänka tillbaka på den dagen. Alla lärare och elever grät, nerstämda miner, kramar och en massa prat. Minnesstunden dagen efter var även den hemsk. Hela matsalen var fylld av elever som vill vara med, en präst kom och pratade och lärare höll tal. Det var ett fint ”avsked”.

Allt känns så overkligt. Att jag för exakt ett år sedan satt i samma klassrum som jag sitter i nu och hade inte den blekaste aningen om att utanför så höll lärare och ambulanspersonal på att rädda vår lärare. Hemskt. Förfärligt. Det finns inga ord nästan att få fram vad hemsk den dagen var. Jag bara avsluta med en tanke att vi tänker på honom och hans familj. Skolan har tänt ljus och lagt fram en bild på honom. Det syns med desamma då vi kommer in i skolan, många elever och även lärare har stannat till där.

JA

- Saknar honom

- Vi skulle ha riktigt roligt

- Ha mycket att prata med varandra om

- Spännande att få se hur han bor

- Har aldrig tidigare varit på ”platsen” där han nu lever

NEJ

- Var inte så länge sedan vi sågs

- P

- Långt att åka

- Jag kan vänta länge för att sakna honom sådär extra mycket

- Är konstigt på något sätt att jag åker till honom och umgås med honom så intimt och bor i samma hus en hel helg

Jag får rysningar bara jag tänker på dig. Jag saknar dig, jag saknar dig så. Jag vill att du ska komma hem, att jag ska få träffa dig, att jag ska få känna din dofta och få kolla in i dina alldeles underbara paralyserande fina bruna ögon som jag blir alldeles förälskad i. Att jag ska få vara med dig och prata om allt det vi missat undertiden du varit borta. Att jag ska få höra hur underbart ni har haft det och vad ni varit med om för äventyr. Att jag ska få känna din närhet och sväva upp på de rosa molnen jag gör då jag är med dig. Det är helt otroligt vad jag skulle vilja träffa dig nu nu nu, här och nu. Jag saknar att få höra din röst och få höra att iphonen plingar till på det där ”speciella sättet” då jag vet att det smset är just från dig för att du har en alldeles egen signal.

Jag kommer aldrig glömma vad du hade på dig första gången jag träffade dig, ett par mörkablåa jeans, en randig kortärmad tröja som gick i vitt och lila. Jag är ingen fantast i lila, men just den lila färgen, på just dig, kunde inte bli bättre. Till det hade du vanliga skor och en fin svart jacka. Det var ingen nervositet eller osäkerhet som sken genom dig, utan det var genom go och trevlig och en väldigt fin kille. Det kändes som att jag hade vunnit högsta vinsten på ett lotto! Att du kunde kliva ur bilen med ett leende på läpparna och prata med mig som att det var något vi hade gjort hur ofta som helst (om vi nu bortser från alla våra (masssor) utav sms)gjorde mig så glad.

Men snart kommer du hem och då ska vi ses. Jag längtar. Längtar att då träffa dig, att få se dig i några prigment mörkare (kan ana att du kommer i det mörkaste lager som går (observera nästan)). Jag har insett hur mycket lika vi har och det känns galet bra. Roligt. Spännande. Ja, mycket bra! Som sagt, jag saknar dig P. Tycker det är dags för dig att komma hem nu, hihi! Men jag kan sakna dig ett tag till faktiskt. Du får passa på att njuta, ta vara på solen och tiden med dina killkompisar i värmen. Snart drar skolan igång och kallare tider börjar närma sig, det är då skönt att tänka tillbaka på tiden utomlands, den varma temperatur som är helt underbar.

I miss you P ♥

Jag såg det precis då jag loggade in, såg att jag hade fått en inbjudan till din avskedsfest. Jag är en av dessa 21 som blivit inbjuda. Egentligen förstår jag inte alls varför du bjöd mig. Du har inte ens hört av dig på ca. en vecka. Du lovade att du skulle ringa efter ditt jobb för att vi hade preliminärt bestämt att ses. Du hörde inte ens av dig, utan istället stack du ut på krogen med en tjej. Jag vet att det inte är något mellan oss på det ”sättet”, vilket känns bra för att jag har gått vidare och jag har en annan på G. Men det som gör mig irriterad och besviken är att du inte hörde av dig då du lovat det och då vi hade halvt bestämt att ses. Dock så blev jag uppbokad vilket jag nu i efterhand är jätteglad för men det visste inte du för att du inte hade ringt som du lovat.

Att du nu bjuder mig på din avskedsfest är självklart smickrande men egentligen, varför? Jag är besviken på dig och det tror jag att du vet. Kanske kan det var därför du bjuder mig? För att ursäkta det du gjort innan du drar iväg? Jag känner ingen av de andra du bjudit, vilket kanske jag ska se positivt då jag lär känna fler personer. Det gör inte mig så mycket att jag inte känner de andra (vet i o för sig vilka de flesta är), jag tycker det är trevligt att lära känna nytt folk och jag är som sagt smickrad över att du bjöd mig. (I o för sig så känner jag O, din kusin.)

Jag vet än hel del i min ålder som du känner, men som du inte bjudit. Jag har svårt att förstå samtidigt som det känns hur självklart och förstårligt som helst att förstå att du valde att bjuda mig. Märkligt på något underligt och bra sätt. Tror jag. Tror nog inte det är så mycket att grubbla över. Du har bjudit mig och så är det bara. Självklart borde jag ta chansen att gå om det är så att jag är hemma! Jag är ingen som gräver ner mig och surar över gamla saker. Men jag skulle gärna vilja få en förklaring till ditt mindre bra beteende. Men jag tror att avslutningsfesten kommer bli jättetrevlig och rolig och ett minne för livet!

Det gäller att kämpa och inte ge upp. Det kan vara lätt att bara släppa allt- ge upp. Men varför? Varför ge upp? Du vinner inget på det. Du vinner på att kämpa och ge allt. Du får energi från att du kommer framåt. Energi som ger dig styrka att klara av. Det kan vara jobbigt från en början, men då du väl har kommit upp en liten bit på den långa stegen så märker du själv att det går bättre och bättre. Att du närmar dig ditt mål. Du klara det. Skriv upp det på en lapp och placera lappen på ett ställe då du alltid ser den. Lita på dig själv. Du kan. Du kan. Säg det flera gånger till dig själv.