blommprickigt

Jag tror på att skratta - det är bland det bästa vi kan göra. 
Jag tror på att le - för om människor får se oss glada så smittar det av sig även på andra. Och att få förgylla någon annans dag är guld värt.

Men jag tror också på att gråta - för tårar är ord från hjärtat som vi inte kan uttrycka. Och de måste få komma ut på något sätt. Vi gråter av sorg och vi gråter av lycka. Stora känslor som inte går att uttala.

Jag tror att vi själva är den bästa människan genom att bara vara sig själv, att alltid vara sann mot sig själv, fast det kanske ibland är enklare är att ljuga för sig själv. Men gör vi det kan man förlora otroligt mycket i längden och det är bara onödigt. Riktigt riktigt onödigt. Som sagt, var sann mot dig själv. Jag tror du kommer tacka dig själv i slutändan då!

Vissa kan ha svårt att undvika vad folk tycker och tänker om en, bryr sig sådär riktigt mycket om andras åsiker om en själv. Det kan då kanske bli lätt för att automatiskt bli ovän mig sig själv? Att man då tänker att vi inte känner oss själva tillräckligt? Att vi kanske inte duger? Jag säger bara, sluta tänk så! Våga vara dig själv och sträck på dig. Du är unik, exakt som du är. Kom ihåg det!

Vilket som är ganska logiskt är att det blir svårare när man sätts i en sitts där människor kommer med negativa åsikter. Om det är så att du har lätt för att bli påverkad av de du får höra och känner dig pressad och stressad så försök bara ta det lugnt. Pratat med någon du tycker om. Våga säga ifrån till honom/henne de/dem som säger negativa åsikter om dig. Ingen har rätt att klanga ner någon annan. Ingen. Inte ens du, även om du blivit illa behandlad.

Det kanske finns någonting i detta ”Lär vi oss att inte bråka med sig själv kommer vi förhoppningsvis inte bråka med andra heller.”

Jag tror på att skratta och le, för då visar jag den bästa sidan av mig själv. 
Så som jag är.
Den jag är.
Och den jag alltid kommer att vara.

Jag hoppas, 
jag drömmer 
att marken du går på, 
går sönder.

Hon älskade honom mer än hon kunde uttrycka i ord. Hon försökte gång på gång, med olika typsnitt och olika storlekar. Ibland var hon till och med uppe i sjuttiotvå. Hon visste inte riktigt hur hon skulle kunna visa det för han. Han med enormt stora bokstäver. Alltid i sjuttiotvå.

Han som bara kunde andas bredvid henne för att hon skulle få allt hon behövde. hela han i ett litet andetag. Ibland kunde hon till och med bli ställd. Liksom ha svårt att andas och att äta. Kunde man verkligen älska någon så mycket att det gjorde ont?

I bilen på vägen hem gick munnarna på oss riktigt ordentlig. Vi pratade om mycket och bla. var det om framtidsyrke, vad vi ville jobba som. Om det blir att vi jobbar som det vi vill nu i framtiden, eller om det blir inom något helt annan branch. Det var ett intressant samtalsämne. För egentligen, ingen kan säga "jag vet att jag kommer jobba med det här.". Vi kan alltid känna att detta vill jag jobba som, men du kan ändra dig lika snabbt. Något kan inträffa så du inte kan bli det du vill då.

Jag vill tex. inte arbeta med samma sak idag som jag vill då jag var liten. Jag känner nu att "detta vill jag jobba som" och har känt så ett bra tag. Det skulle inte förvåna mig om jag arbetar med detta. Men likagärna kan det bli något annat, men en sak vet jag. Och det är att det kommer i så fall bli inom liknande branch.

En vän till mig blev nyss lämnad, och just i det nuet, så tror jag hennes värld ramlade omkull. Försvann. Bortglömd. Ungefär. Det går egentligen inte att förklara det där fenomenet när man har varit plural och helt plötsligt blir singular. Allra helst när man inte ens räknade med det.

De flesta säger att allting som börjar måste även ta slut. och visst, ibland är det så, men allting som börjar kan också följa med dig ner när du somnar in på ett ålderdomshem när du är 96 år gammal. Vissa saker är dömda att ta slut, som t ex pluggdagar, provtimmar, praktikplatser och den där shopping rundan i förrgår. Medan andra saker kommer följa med dej hela livet, nära vänskap, en riktigt kärlek (oh), familjen och tusen andra saker.

För vad som än händer så är människan så stark att den kan komma igenom det, hur jobbigt för stunden det än kan vara. "Längst bort i tunneln finns det alltid ljus" och "efter regn kommer alltid solsken".

Det jag försöker säga är att även om det tar slut, någonting så fint och skört att man aldrig kunde ana att det skulle göra det. Så kommer det finnas någonting efter, som kommer följa med dej hela livet eller till och med kanske efter det. Vissa kallar det ödet men jag skulle nog säga att det kallas livet. 

Vad är det som är fel med dig? Hur kan man bete sig som du gör? Jag har svårt att förstå hur du inte kan se det du gör (och kanske till och med orsakar ibland(?)), eller kanske är det så att du inte vill se det? Vart problemet än ligger så borde du rycka tag i dig själv och göra någonting åt det.

Anna till Josefine: Varför blåljuger du för mig? Varför talar du inte sanning och berättar hur du känner. Jag begriper ingenting, varför vännen? Varför? Josefine svarade med en darrning i rösten med att hon inte viste eller trodde att någon vill lyssna på henne. Josefine blev tårögd och sprang mot Anna, kramade om henne så hårt hon kunde. Anna kände sig älskad och viste säkert innerst inne att ens nära och kära brydde sig om henne.

Att ta hand om varandra är extremt viktigt. Tänk på det alla, bry er om alla runt omkring er. Myst med de lite extra, säg att ni älskar de som allra mest då ni är irriterade. Puss och god natt alla góa.

Jag lutar mig tillbaka i solstolen nere på bryggan. Känner hur skönt vinden blåser, alldeles lagom. Inte för mycket så att jag blir blöt av svett och heller inte så att håret på armarna rester sig och jag behöver klä på mig för att det är kallt. Precis lagom.

Jag hör hur fåglarna låter och vattnet skvalpar. Musiken hörs doft uppe ifrån huset, helst skulle jag bara vilja springa upp och höja volymen till max. Men jag hejdar mig, jag ligger alldeles för skönt för att flytta mig och när jag tänker efter lite så kan jag allt visa hänsyn till grannarna.

Jag rycker till av att det är någon som slickar mig på mitt ben. En snabb oro går genom min kropp men när jag på mindre än en tiondelssekund efter slickningen öppnar ögonen och ser att det är hunden, så lutar jag mig tillbaka igen och småskrattar.

Du satt där, som helt paralyserad på andra sidan gatan. Du kollade på mig med dina fina klarblå ögon. De syntes tydligt, trots vårt långa avstånd. Ljuset från lampan var riktat precis mot dig, precis som att det var meningen. Du bara satt där, stampade i emellanåt med din västra fot. Jag la märke till dina snygga nike skor, det syntes att de var nya och nästan helt oanvända.

Jag reste på mig och gick, kollade bakom axeln en gång. Du kollade inte tillbaka. Jag fortsatte gå, fast denna gång lite fortare. Jag kollade bakom axeln bara för att försäkra mig om att du inte kollade på mig. Till min förvåning ser jag att du följer efter. Jag stannade upp. Du kom allt närmare mig. Våra blickar möts och vi båda stannar upp i några sekunder.

Avståndet mellan oss var fortfarande en bit. Jag ser att du går mot mig, jag gör desamma, går mot dig. Vi stannar upp då vi är så pass nära varandra att våra läppar möts. Jag känner din värme som sprids inom mig. Det känns som att vi båda svävar på rosamoln i några sekunder. Vi båda öppnar våra ögon, kollar djupt in i varandras, jag ser stjärnor som glittrar i din blick. Vi kramas och jag känner din underbara doft. Vi stod där länge. Allt runt omkring oss stod alldeles stilla.