blommprickigt

Idag är det exakt ett år sedan, ett år sedan allt vändes upp och ner bland oss elever och lärare på skolan. Jag minns den dagen så väl, precis som att den var igår. Vår rektor på skolan kom in på vår spanska lektion, kritvit i ansiktet och berättar för oss att vi inte får gå ut. Absolut inte. Alla blev oroliga och förstod inte riktigt vad det var som hade hänt, men en sak visste vi att det var något allvarligt som hade hänt, oavsett om vi ville inse det eller inte.

Vi skulle ha matte efter spanskan men mattelektionen var inställd, precis efter att vi hade fått reda på det så kom en lärare och berättade för oss att vår matte lärare hade åkt upp på sjukhuset. Vi förstod inte då hur allvarligt det var, för ingen berättade vad det var som hade hänt honom förutom att han hade blivit hämtade av ambulans.

Lite senare samma dag så hade rektorn samlat ihop alla oss elever till ett möte, det var då vi fick den fruktansvärda domen, att vår mattelärare dött. Endast 27 år fyllda. Så förfärligt. Jag ryser genom att bara tänka tillbaka på den dagen. Alla lärare och elever grät, nerstämda miner, kramar och en massa prat. Minnesstunden dagen efter var även den hemsk. Hela matsalen var fylld av elever som vill vara med, en präst kom och pratade och lärare höll tal. Det var ett fint ”avsked”.

Allt känns så overkligt. Att jag för exakt ett år sedan satt i samma klassrum som jag sitter i nu och hade inte den blekaste aningen om att utanför så höll lärare och ambulanspersonal på att rädda vår lärare. Hemskt. Förfärligt. Det finns inga ord nästan att få fram vad hemsk den dagen var. Jag bara avsluta med en tanke att vi tänker på honom och hans familj. Skolan har tänt ljus och lagt fram en bild på honom. Det syns med desamma då vi kommer in i skolan, många elever och även lärare har stannat till där.