blommprickigt

Jag är hemma idag, vet inte om det är för att jag har alldeles för mycket plugg eller om det är för att jag måste få tänka igenom allt som händer runt omkring mig just nu. Jag vaknade även med lite feber, halsont och är förkyld. Så det är kanske egentligen är en blandning mellan allt. 

 

Det som hände mig i fredags har jag fortfarande inte lyckats släppa, det är som att klistrats fast på min näthinna och bara ligger där och gnager. Om jag hade fått en sms typ *nu* skulle det inte alls känns som det gör, eller jo, men då skulle det vara bra, riktigt bra. Nu är det mest jobbigt för jag vet inte hur eller vad jag ska göra. 

 

Vi stod där ute i kylan i över en timme, du värme mig. Jag frös och huttrade, men du var varm. Din värme, kom snabbt över till mig. Vi stod tätt tätt och våra ögon var bara några milimeter från att klistras fast i varandra. Likaså hela våra kroppar skulle jag tro, den där timme var magisk. Hela kvällen var magisk tillsammans med dig. Den kvällen kommer ingen kunna ta ifrån mig, för den var speciell, den var unik.