KAN VI ANDAS I TAKT?
"Han frågade vad vi skulle göra inatt. Ikväll. Jag tror mer att han menade vad han menade med oss. Jag sa att jag inte visste vad vi skulle göra inatt, ikväll, med oss.
Han tog tag i min ena hand när vi satt där, mitt emot varandra. Lekte med pekfingret och tummen. Sa att han inte kunde andas utan mig men jag svarade inte. Kunde själv inte andas eftersom vi inte visste vad vi var. Vad vi skulle bli.
Det blev sent och vi la oss ner bredvid varandra. Ovanpå överkastet och med kläderna på. Mina jeans skavde men jag ville inte flytta på mig, inte nu, inte när vi låg så nära att jag kunde nästan börja andas igen.
Min. Bara min. Och hans. Bara hans.
Tillslut somnade han. Och jag hörde att han kunde andas, tungt och med jämna andetag. Vände sig emot mig och grusade till i ögonvrån. Jag kröp närmare och han la sin hand vid min midja. Trygghet. Närhet. Känsla. Känslor. Kärlek. Min kärlek.
Också tänkte jag tillbaka på när vi träffades. Att han inte ens verkade påverkad och jag var fnissigare än vanligt. För mycket rosé. Men han såg ändå inte det. Han sa att han bara såg det där stora leendet och skjortknappen som hade gått upp längst upp vid halsen. Också kysste han mig på munnen och sa hejdå. Dagen därefter smsase han och sa att vi skulle ses, vi skulle.
Jag flyttade mig närmare och pussade han på halsen. Och igen. Och igen. Tills han vaknade och kollade på mig frågade då jag sa: "kan vi inte andas tillsammans?". Han log och drog mig intill sig. Tills vi somnade tillsammans. Ihop. Som 1."
Han tog tag i min ena hand när vi satt där, mitt emot varandra. Lekte med pekfingret och tummen. Sa att han inte kunde andas utan mig men jag svarade inte. Kunde själv inte andas eftersom vi inte visste vad vi var. Vad vi skulle bli.
Det blev sent och vi la oss ner bredvid varandra. Ovanpå överkastet och med kläderna på. Mina jeans skavde men jag ville inte flytta på mig, inte nu, inte när vi låg så nära att jag kunde nästan börja andas igen.
Min. Bara min. Och hans. Bara hans.
Tillslut somnade han. Och jag hörde att han kunde andas, tungt och med jämna andetag. Vände sig emot mig och grusade till i ögonvrån. Jag kröp närmare och han la sin hand vid min midja. Trygghet. Närhet. Känsla. Känslor. Kärlek. Min kärlek.
Också tänkte jag tillbaka på när vi träffades. Att han inte ens verkade påverkad och jag var fnissigare än vanligt. För mycket rosé. Men han såg ändå inte det. Han sa att han bara såg det där stora leendet och skjortknappen som hade gått upp längst upp vid halsen. Också kysste han mig på munnen och sa hejdå. Dagen därefter smsase han och sa att vi skulle ses, vi skulle.
Jag flyttade mig närmare och pussade han på halsen. Och igen. Och igen. Tills han vaknade och kollade på mig frågade då jag sa: "kan vi inte andas tillsammans?". Han log och drog mig intill sig. Tills vi somnade tillsammans. Ihop. Som 1."
Kommentarer
Trackback
