blommprickigt

Morgon dimman är som tätast. Jag vandrar längst stranden, ser dina fotspår bli allt starkare. Jag känner att jag kommer allt närmre dig, men all tät dimma som yrar runt i luften gör det svårt. Jag virar runt i cirklar. Blir förvirrad och frustrerad. Jag känner ditt rop som en svag strimma viskandes i mitt vänstra öra. Jag hör dig, men jag ser dig inte.

Paniken börjar över att ta, frustan att finna dig. Det är dig jag vill ha. Här. Och. Nu.