FRÅN PLURAL TILL SINGULA
En vän till mig blev nyss lämnad, och just i det nuet, så tror jag hennes värld ramlade omkull. Försvann. Bortglömd. Ungefär. Det går egentligen inte att förklara det där fenomenet när man har varit plural och helt plötsligt blir singular. Allra helst när man inte ens räknade med det.
De flesta säger att allting som börjar måste även ta slut. och visst, ibland är det så, men allting som börjar kan också följa med dig ner när du somnar in på ett ålderdomshem när du är 96 år gammal. Vissa saker är dömda att ta slut, som t ex pluggdagar, provtimmar, praktikplatser och den där shopping rundan i förrgår. Medan andra saker kommer följa med dej hela livet, nära vänskap, en riktigt kärlek (oh), familjen och tusen andra saker.
För vad som än händer så är människan så stark att den kan komma igenom det, hur jobbigt för stunden det än kan vara. "Längst bort i tunneln finns det alltid ljus" och "efter regn kommer alltid solsken".
Det jag försöker säga är att även om det tar slut, någonting så fint och skört att man aldrig kunde ana att det skulle göra det. Så kommer det finnas någonting efter, som kommer följa med dej hela livet eller till och med kanske efter det. Vissa kallar det ödet men jag skulle nog säga att det kallas livet.
