blommprickigt

Jag läser det du skrev till mig om och om igen utan att få någon större klarhet i det. Förlåtelse på förlåtelse, vem tror du att jag är egentligen? Blir less på att alltid höra samma ord från dig, ryck tag i dig själv och gör någonting åt din enorma feghet och osäkerhet. Fattar du inte att jag blir besviken på dig? Fattar du inte att jag kanske inte längre har lusten att bry mig då du sviker en? Då du en gång klarar av att säga dessa ord och stå rakt framför mig och kolla in i mina ögon då du säger det, då, då är det en helt annan sak. Tänk på det!