blommprickigt

Idag fick jag veta det. Det jag kanske redan någonstans långt långt bort förstått, men inte ville riktigt förstå. Jag är rädd. Jag är rädd att det kommer bli som det var förut. Jag är ledsen. Tårarna vill inte försvinna. Mina ögon svider och jag är trött. Men i morse var jag pigg, innan jag visste. 

 

Jag hoppas att det kommer gå bort. Jag vill ha det bra. Jag vill inte få runt och vara orolig och rädd. Jag vill vara glad och stark. Nu känner jag mig svag och ledsen. Men jag är stark. Det är alla. Därför kommer det bli bra, så är det bara.