blommprickigt

Min värld har vänt upp och ner. Istället för att vakna tidigt, kliva upp och göra sig klar, gå till skolan, ha lång dag och sedan komma hem och plugga, så är det nu istället, vakna av att klockan ringer alldeles för sent än vad det egentligen brukar göra mitt i veckan, vara uppe alldeles för sent, vara med underbara människor tills klockan paserat två för länge sedan, åka tullebana och kolla på en salig blanding av massa olika människor, se och upptäcka en riktigt cool plats. 

 

Känns som jag är inlåst i en underbar bubbla, och jag gillar´t. 

 

Det är riktigt jäkla grymt här. Min blogg och därmed frånvaro som har uppstått har jag helt struntat i. Jag lever livet och försöker ställa in mig på att denna värld snart är över. Hemfärden hemöver är inte långt ifrån, den ligger i horisonten och väntar på mig. 

 

Förra onsdagen. Dagen innan vi åkte (åkte vid fem på morgonen på torsdag) så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Tårarna sprutade, lyckan fanns där, lika så oron och nervositeten. Jag visste inte vad som väntade mig. Allt känndes så fel men det fanns något där som kändes så rätt och bra. För annars hade jag inte suttit och varit där jag är idag, New York! 

 

Jag ångtar inte för en sekund att jag varit med om denna fantastiska resa. Att gå in mer ingående på alla som är här skall jag inte göra och det blir nog bäst så. Vissa har vara bättre än andra helt enkelt. Men generellt så är alla underbara och denna resa har varit helt fantastisk. Dock måste jag erkänna såhär, nästan en vecka sedan jag åkte, så längtar jag hem en hel del till min familj, hund och pojlvän!